Livet med Itrim

... en gammal hiphopdänga. Det var precis vad jag gjorde, och blev tjock. Gänget var mitt liv, det var stenhårt och inget man svek.
Nästan varje vardag och hela helgerna hängde jag i gäng. I en svettig gammal lokal i Skara kallad Idrottshallen samlades vi. Nu tror jag kanske inte riktigt att Daddy Boastin hade just den typen av gängbildningar som mitt handbollslag var i åtanke när han skrev texten. Men på något vis ändå, man ingick i ett kollektiv. Tuffa prövningar var det, men man gick igenom dem tillsammans. Det var försäsong, stukade fingar och fötter, brutna ben och ständigt värkande benhinnor. Men aldrig en tanke på att skippa träningen. Det var missade fester och festivaler, men vad gjorde det när man tyckte det var tusen gånger roligare att åka till Märsta och sova på luftmaddras.Vem behövde lera i Roskilde när man spelade utomhus i ett regningt Kungsbacka? Vad var väl en höstbal på Stadt i Skara när man kunde lira flick-sm i Linköping eller något annat kul ställe.
Men sen var det helt plötsligt inte lika kul längre, det gick inte så bra som man önskat och allt man tidigare trott att man var fick man lov att pröva om. Man fick smak på ett annat liv.
Man tänkte att man skulle fortsätta hålla sig i form såklart, människor som inte tränade hade man svårt att förstå sig på. Men helt plötsligt fanns den inte kvar, motivationen. Inga lagkompisar som förväntade sig att du skulle vara där, inga lagkompisar att dröja kvar med i omlädningsrummet och inga bestämda tider. Och tävlingen, tävlingen var borta.
Oj vad jag tror att det är många som har detta gemensamt med mig. Svårt att hitta den där kicken igen, att det är match.
Man får hitta andra matcher i livet, jag går en nu. Mot min övervikt.

Ps. Och den glädjekick som jag fick av ett härligt Body Jampass med coolaste Jarina idag gick inte av för hackor den heller. Ds.